Aldrig....

vill bara försvinna o aldrig komma tillbax igen, låsa in mig och kasta bort nyckel, ja det ena eller det andra, något lutar det mot iaf e helt slut

känns......

Ibland känns livet så märkligt, man kan känna sig uppskattad eller bortglömd, glad eller ledsen, omtyckt eller avskydd, det e så otroligt många känslor man slås med varje dag.
varje morgon jag vaknar funderar jag på vad det ska va för känsla idag....
dom senaste veckorna har verkligen varit som en bergodal bana, Jag e överlycklig att jag fått jobb, men otroligt stressad över att jag blev sjuk det första jag blev.
Det känns underbart att mina vänner har fått ngt att göra dom med, antingen det e skola praktik eller jobb, men det känns otroligt tungt att ingen har tid att ses längre, antagligen e det bara ja o mina allt för känslomässiga psyke, men jag har börjat känna mig så bortglömd eller ensam kanske man ska säga. självklart finns det kompisar att umgås med, men jag saknar mina vänner....
Men det finns ingen tid, ingen alls.
Det får mig att känna att jag ger upp att ens försöka, vad finns det för mening, e det bara jag som ska försöka?? det är säker inte så heller, men det e så det känns, börjar bli less på alla dessa känslor...
Just nu tror jag dock att anledningen till att jag känner allt det här är nog snarare att jag behöver vissa just nu, saker går inte så galant jag vill att det ska... jag får inte in några rutiner, kan knappt sova, jobbet känns som om det kommer gå åt skogen, jag känner mig väldigt liten, o som att det aldrig kommer att gå vägen, jag vill gråta o skratta på samma gång, men jag vill helt se en vän en som ja verkligen kan prata med o ge mig råd...
Alla vänner e ju olika, vissa e bra att ha till allt, medans andra är kul att festa med eller fika med eller ja det mesta utan att prata med, o för att tjata lite, det e det jag behöver nu....
Det som känns mest konstigt är nog att jag är så van att släppa det mesta för att finnas, o vill att andra ska göra samma sak..... men vi är ju alla olika